Heathrow

Heathrow var STORT, jag har ju hört att det ska vara det och det var verkligen gigantiskt. Så fort jag kom fram fick jag ta en buss till en annan terminal och det tog drygt 10 minuter. Fick gå igenom säkerhetskontrollen och började pipa, fick ta av mig skorna och allt och bli grundligt genomsökt. Sen hade jag beräknat fel och fick stanna där i fler timmar än väntat, tror det blev närmare fem. Terminalen var den mysigaste jag varit på; det kändes mer som ett litet shoppingcenter än en flygplats. Jag spenderade flera timmar med att bara gå runt och kika, men allas gästfrihet blev för mycket efter ett tag och jag sökte skydd inne på toaletter och caféer. Åt mat på en italiensk restaurang, det var ingen höjdare.

Klockan nio fick jag reda på vilken gate jag skulle till. När jag skulle gå in så nämnde jag min nötallergi, och det skulle jag aldrig ha gjort. Blev skickad från person till person, och det ringdes in doktorer och hela köret. "We need to check if your condition is good enough to let you travel today". När jag väntade på personerna som skulle fråga så rann det över. All stress, alla nerver, ALLT kom ut och jag började stortjuta. Jag hade inte gått igenom allt detta som varit den senaste månaden och dagarna för att sen inte få åka! Jag förklarade situationen för doktorn, kaaanske förfinade historian lite och sa att det inte var så farligt trots allt, att jag bara ville informera ifall dom kanske hade velat göra ett utrop i högtalaren, som dom brukar.

Det slutade med att jag fick flera säten för mig själv, för att ha min egna nötfria plats. Passade mig bra, sov som en stock resten av resan. Nu sitter jag i Hong Kong och har panik över att jag inte kan ladda datorn någonstans..

Hejdå Sverige

Det var först när jag hade satt mig på flyget i Östersund och jag hörde hur flygmotorerna startade som jag insåg att jag faktiskt är på väg. Flippade ur lite och började nästan lipa haha. Det har varit oväntat svårt att säga hejdå till alla, och när man redan har en massa nerver som spökar blir man lite extra känslosam.
Just nu sitter jag på Skycity i Arlanda och väntar på flyget till London, en väntetid på drygt 6 timmar som snart är över (tack och lov). Lyckades precis klura ut hur jag skulle få Internet att fungera, nu när det bara är drygt en timma kvar tills jag ska till gaten. För övrigt ser reseplanen ut såhär;

Östersund - Stockholm
Stockholm - London
London - Hong Kong
Hong Kong - Auckland
Auckland - Queenstown

När jag kom hit och skulle gå till rätt terminal för att hämta ut biljetterna så fick jag visa upp mitt visum och alla papper, och nu har jag alla biljetterna från Stockholm till Auckland i väskan. Känner mig trött, svettig och nervös, aningen febrig, men inte det minsta pirrig faktiskt - antligen på grund av denna eviga väntan här inne som nästan fått mig att glömma bort vad jag håller på med.

Jag antar att det inte riktigt har gått in än trots allt.

Getting ready

Sen jag flyttade hem till mamma så har jag verkligen ansträngt mig för att få ordning på allt. Det var mycket som jag inte riktigt hade tänkt på innan; pass, nationellt ID, resväska, visum, försäkring, biljetter osv. Men efter mycket slit så har jag nu fått ihop allt som jag behöver för att åka.
Något som jag, och de flesta andra, alltid tycks göra varje gång jag ska iväg är att packa i sista minuten, det gäller även den här gången. Idag är min sista dag hemma i Åre och jag har precis slängt in första tvätten och börjat packa allt som redan var tvättat. Igår kändes det som att jag skulle åka till Nya Zeeland med en i princip helt tom resväska. Nu när jag börjat plocka lite så inser jag att så är verkligen inte fallet. Väskan är redan nästan helt full, och då har jag inte ens packat ner allt som ska tvättas under dagen och inte heller alla skor, necessärsaker och annat som ska i..

Nya Zeeland?

Hur det kommer sig att vi bestämt oss för att flytta till Nya Zeeland är en historia som jag fått upprepa många gånger, men jag tänkte ändå berätta lite kortfattat för er igen.

I höstas fick Lukas ett bra jobberbjudande från en fin restaurang i Queenstown, Nya Zeeland. Det var då som vårat prat om att flytta dit började. Han har rest runt en hel del i sitt liv och bott lite här och var. Denna lilla staden, som är ungefär tre gånger större än Åre, är det ställe som han känner att han skulle kunna se sig själv bo fast på. Jag tror han går igenom någon slags ålderskris och känner att det är dags att växa upp lite. Efter att ha varit på resande fot så länge och haft en mängd olika tillfälliga jobb och hem känner han att det är dags att slå sig ner någonstans, med ett ordentligt jobb och en egen lägenhet.

Jag hade själv aldrig föreställt mig att jag skulle flytta till Nya Zeeland, det finns många andra länder som jag trott att jag skulle ha rest till före. Från början var jag rätt skeptisk och visste inte riktigt vad jag tyckte, men för en person som bara längtar ut och vill se världen så känns det som en helt okej början ändå. Får man en sån här möjlighet så är det bara att ta den, känns det som. Har man någon som bryr sig så mycket och alltid tar hand om en, och som dessutom har erfarenheter och kontakter, så underlättar det väldigt mycket.

Vi bestämde att Lukas skulle åka dit först och få ordning på lite saker, börja jobba och fixa boende. Jag skulle stanna kvar i Sverige ett tag och verkligen känna efter själv hur jag ville göra. Ha lite tid för mig själv, umgås med familj och vänner och komma på vad som blir bäst för mig.
Dagarna innan Lukas skulle åka funderade jag inte så mycket på saken. Däremot var det en stark känsla som började ta plats i kroppen på mig, en känsla som sa att jag måste följa med. Allt var så bra mellan oss och för första gången sedan allt startade så kände jag att jag faktiskt ville åka. Samma dag som Lukas åkte flyttade jag hem till mamma, till mitt gamla flickrum. Det var då jag bestämde mig. Jag skulle åka.

Första inlägget

Hej alla nära och kära!

Nu har det blivit bestämt - jag ska, efter många om och men, flytta till Queenstown i Nya Zeeland med min pojkvän, Lukas. Därför bestämde jag mig för att skaffa den här bloggen, för att lättare kunna berätta om min resa för familj och vänner, och för att senare själv kunna titta tillbaka och minnas.
I tanke på att tidsskillnaden mellan Sverige och NZ är rätt stor så gissar jag på att det kommer bli lite krångligt att försöka hålla kontakten med alla här hemma. Tanken är att detta kan vara ett bra och kul sätt för mig att uppdatera er om vad som händer hos oss på andra sidan jorden.

Vi får se hur detta kommer att gå!