Äntligen

Det fanns ingenting riktigt speciellt med Hong Kongs flygplats, förutom alla olika matställen som fanns att välja mellan. Direkt när jag klev av planet så möttes jag av en luftfuktighet som jag aldrig har upplevt förut; det var väldigt varmt och klibbigt. Jag fördrev tiden med att sitta lite vid lånedatorerna och gick mellan restaurangerna och caféerna. Det enda jag vågade mig på att äta var en varm macka, eftersom allt stod på kinesiska. Att gå till gaten tog drygt tio minuter om man gick på rullbanden som fanns, och jag skulle till gate 32. Totalt fanns där 80st gater, så jag är glad att jag slapp gå ända till slutet.

Denna gången fick jag bara ett säte på planet och det var väldigt obekvämt så jag sov inget vidare. Satt mellan två äldre par, det ena från Nya Zeeland och det andra från Hong Kong. Vi fick passagerarkort som vi var tvugna att fylla i, såna som man ser på Gränsbevakarna Australien. Det var lite läskigt att fylla i och jag gick igenom det flera gånger för se till att allt stämde, har ju sett hur hårda dom är när det kommer till sånt. Vissa frågor kändes lite idiotiska, typ som en som löd "har du varit i skogen något det senaste". Vad svarar man när man bor i en skog liksom? Jag svarade i alla fall att jag inte hade varit där. Fick dessutom hjälpa chinesparet bredvid mig, som knappt pratade engelska - gav ett bra resultat då jag fick bådas filtar och då blev ägare till tre stycken.

Väl i Auckland hade jag bara två timmar mellan flygen, och jag var tvungen att hämta ut väskan (som INTE hade försvunnit, vilket var min stora farhåga), hämta ut biljetten, lämna in väskan igen, hitta till rätt terminal och gate. Men innan allt detta så skulle jag tydligen stå i kö i cirka en halvtimma, för att sedan visa upp mina dokument och passagerarlappen. När jag insåg att det var då som skulle bli det avgörande ifall jag skulle få komma in i landet eller inte så blev jag väldigt nervös, tänk om det hade varit något jag missat att göra med visumet eller så som skulle förstöra allt. Men det gick bra och jag stressade vidare för att hinna med allt.

Sedan var det dags att ta flyget mellan Auckland och Queenstown och det gick på mindre än två timmar. När vi var ungefär halvvägs så började planet att gå ner och man kunde se det typiska Sagan Om Ringen landskapet; att titta ut genom fönstret kändes som att kolla på en naturdokumentär på TV. Det kändes overkligt. När vi skulle till att landa insåg jag för första gången på riktigt att jag var i Nya Zeeland, att jag de senaste två dagarna hade rest runt halva jorden ända hit.

Lukas mötte mig precis vid ingången och det kändes så himla konstigt att träffas igen.

Flygplatsen i Hong Kong..

..det är inte alltid lätt att veta var man är på väg.