Precis vad jag hade hoppats på

Kererū

Enligt väderleksrapporten ska det snöa här i stan imorgon, något jag tvivlar starkt på. Vintern som vi haft har varit väldigt mild och jag kunnat strosa runt i skinnjacka dessa månaderna, det har känts som våren gör hemma. Den stora skillnaden är dagsljuset som håller i sig allt längre och längre, och bäst av allt är att solen har övertaget över moln och dimma numera.
     Idag vaknade vi lite senare än vanligt och låg i sängen och pratade ett bra tag innan vi tog oss upp. Tog en promenad eftersom det såg soligt och härligt ut, men när vi gick längs stranden med varsin Subwaymacka tog vinden i rejält och det blev lite kyligt trots solens varma strålar. Vi fick syn på något som fick oss att häpna; en man, kanske i 50-årsåldern, SATT UTE I VATTNET! Vinden fick vågorna att brusa, men trots detta satt mannen lugnt och stilla med vattnet upp till axlarna och han såg ut att meditera där han satt och blickade ut över sjön och bergstopparna. Han är helt klart tokig, jag undrar vad han tänkte på när han klev upp imorse. Mannen var kvar när vi promenerade förbi på väg tillbaka mot stan.

     Efter Subway, promenad, fika och kik i affärer gick jag ensam hem när Lukas började jobba. Pustande och frustande upp för backen - vi bor bara två minuter från centrum, men det är uppför hela vägen hem. Rätt som det var hörde jag något komma susandes två meter över huvudet på mig, trodde det var någon som kastade något men så var inte fallet. Det var en duva som flög rakt över mig och landade i trädet fem meter bort. När jag säger duva tänker ni på såna små, gråa och äckliga som finns överallt i Sveriges storstäder. Nya Zeeland är ett fågelparadis och har även en duvart som är unik för landet, första gången jag såg den var på fågelparken som vi besökte för några veckor sen. Gissa sizen på denna pippin? 50 centimeter stor, tjock är den också så man skulle hellre kunna tro att det vore en uggla. Hade antagligen dött om jag hade fått den i huvudet istället.

Māori

Måste visa er vad vi hittade under vår promenad i solen igår - ett gäng maorier som uppträdde. Först fick vi syn på dem nere vid stranden men hann bara höra sista låten de sjöng. Vi gick därifrån och stötte på dem igen efter fem minuter på annan plats och fick se allt från början. Förutom lite olika maorisånger så utförde dom även hakan, stod och gapade och räckte ut tungorna. Tjejerna spärrade upp ögonen så mycket att jag var rädd att de skulle ploppa ut. Det var tufft att se hur som, ännu en av grejerna som bidrar till att jag inser var jag befinner mig och vilken kulturell plats det faktiskt är. Fick tyvärr ingen bra bild, men det får duga till nästa gång jag stöter på något liknande igen.

Vår

Hej alla kära, nu var det minsann ett tag sen jag hördes av både på blogg och mail. Vår lägenhet har omvandlats till ett kollektiv vilket resulterar i att internetet inte håller mer än halva månaden, så jag har knappt fått till att svara på mail och kommentarer. Hur som helst har internetet kommit tillbaka och jag ska försöka ta tag i och skriva lite både här och på mailen. Ikväll kommer jag jobba men förhoppningsvis får jag tid någon dag nu framöver, har varit lite drama det senaste. Jag hinner inte skriva om allt just nu då jag snart måste göra mig i ordning, så jag tänkte visa er lite hur våren börjar ta fart här borta. Äntligen!

Sammanträffanden

Det är läskigt hur liten världen kan tyckas vara ibland. Hemma i Sverige träffade jag vänner som bott här i Queenstown och som berättade om platsen och personer härifrån som dom känner. Nu är jag här och har träffat dessa människor som jag fått höra om tidigare och jag börjar knyta ihop cirkeln.
     Jag träffar så mycket intressanta människor när jag jobbar, det är väl det som har hållit mig kvar där såhär pass länge. Jag träffar människor från hela världen, och det händer rätt ofta att jag stöter på någon med anknytning till Sverige. För två veckor sen gick jag till frisören strax innan de skulle stänga. Det var bara jag där tills en annan tjej kom in och satt i stolen bredvid mig. Det visade sig att hon var svensk så vi började prata. För ett tag sen var jag inne på en klädaffär och stötte på två svenska tjejer; en som kom en mil ifrån där jag föddes, den andra från Östersund. På fågelparken var jag och Lukas i princip helt ensamma, med undantaget från ett annat par som givetvis också var svenskar.

För någon vecka sedan snubblade jag över Jon Olssons videoblogg på kanal 5 och såg att han hade ett klipp, från några år tillbaka, där han var i Nya Zeeland. Queenstown, såklart. Tycker det är så kul att se videor härifrån. Hur som, i videon hälsade han på sin kompis som han skulle tävla i skidåkningen med och det var roligt att titta på.
     Tillbaka till jobbsnacket; jag träffar många roliga personer där som sagt. En av dem är han som äger hela företaget, vi har blivit riktiga buddies och han ska alltid tvinga mig att stanna för drinkar efter varje shift. Efter att ha pratat mycket med honom har jag fått reda på att han tävlat i alpin skidåkning, så nu det senaste har vi varje vecka ordnat så att prisutdelningen för den lokala skidtävlingen sker på vårat jobb. Genom denna killen, Jimbo, träffade jag hans bästa vän Warner. Även han skidåkare. Det började med att vi skojade och hade kul, sen när vi väl började prata på riktigt fick jag reda på att han tävlar professionellt (rankad som 33:e bästa skidåkare i världen). "Då kanske du träffade Jon Olsson när han var här för något år sen, han kommer från samma ställe som mig" sa jag. Och träffat honom hade han definitivt gjort, Warner var nämligen killen som Jon hängde med hela tiden i sin videoblogg. Dessutom har Warner varit i Sverige, till och med Åre, flera gånger och vi har många gemensamma "bekanta". Känns kul att ha fått ännu en vän med koppling till mitt ursprung.

Liten värld, som sagt.

På tal om fika

Sen jag kom till Nya Zeeland har jag gått miste om en tidigare viktig del av vardagen; kaffe. Äkta svenskt bryggkaffe. Att gå och ta en kaffe här är inte lika enkelt som hemma i Sverige, det finns allt för många varianter att välja mellan; long black, americano, flat white, espresso, latte i alla varianter osv. Sen får vi inte glömma alla dessa trim, decaf, dubbelshots, tillhörande varm/kall mjölk eller varmvatten, en eller tio sockerrör på sidan av, och så fortsätter det. Om du kommer på besök hemma hos någon eller hos frisören blir du erbjuden pulverkaffe, vilket låter helt fantastiskt. Men vad du får är en tesked pulver och två deciliter vatten - typ, te, med andra ord. Jätteäckligt.
     Efter vår pannkaksfrukost häromdagen bestämde vi oss att det var sista gången vi gick till det fiket. Det är alldeles för dyrt och servicen är jättedålig. Dom plockade undan våra tallrikar innan vi ens ätit upp och vi ba men hallååå, seriöst (ni som känner mig vet att jag inte lämnar ett spår kvar på fatet). Så igår när vi skulle följa vår dagliga fikarutin bestämde vi oss för att gå till Starbucks. Vi har dissat det stället sen jag kom hit i princip, men vi ville ge det en chans ändå. Lokalen är väldigt mysig och Starbucksatmosfären går ju aldrig att klaga på, man får en viss känsla där. Sen att jag alltid får min kaffemugg signerad med 'Josephine' gör att mina Parisdrömmar får hjärtat att bulta lite extra är ju bara ett plus. Hur som, väl inne så hände något fantastiskt, jag upptäckte något som jag inte märkt tidigare. Dom säljer bryggkaffe! Herregud! Jag fick fnatt och studsade upp och ner i kön, och som om det inte vore allt så sålde dom även kanelbullar. Vilken dag, vilken dag. Kanelbullen kunde inte mäta sig med våra svenska, men bryggkaffet var fantastiskt. En äkta, traditionell svensk fika hade vi. Svensken inom mig mådde bra, kan jag säga.

Måste ge lite creds till Lukas (som själv utsett sig själv till min 'bloggassistent' - en uppgift han tar på stort allvar). Han är så go när han alltid säger att "Du måste ha en bild av detta så du kan uppdatera din blogg!" och så ska han alltid börja med att sätta upp en scen av bakverken och kaffekopparna som han sedan fotar från olika vinklar. Han är väldigt entusiastisk och deltagande i min blogg kan man väl säga.

[fee-k:a]

Den största delen av mitt och Lukas förhållande handlar om mat och fika. Det går inte en dag utan att vi går någonstans för lunch eller kaffe med bakelser. Igår innan jag började jobba åt vi frukost bestående av pannkakor med lönnsirap och frukt.. Rätt okej vardagslyx. Förövrigt så lär jag alla som ber mig om att lära dom svenska ordet 'fika', så jag försöker sprida fenomenet ut i världens alla hörn.

Million Dollar Cruise

"Gör inga planer för imorgon, jag har en överraskning" sa Lukas. Detta fick mig att gå och undra hela dagen, och han vägrade att berätta. Inte ens på morgonen när jag skulle klä på mig och vi gick hemifrån fick jag veta vad som var så hemligt. För det mesta gillar jag inte överraskningar, jag vill oftast veta vad som ska hända, men denna gången lät jag honom hålla det hemligt utan att försöka luska ut allt för mycket. Jag var rädd att han skulle tvinga mig att hoppa bungyjump, fallskärm eller något annat som han vet att jag skulle få panik utav, men så var det inte. Han tog med mig ner till hamnen där vi åt en paj i solen, och så avslöjade han överraskningen; en lång båttur runt Lake Wakatipu (jag tror det var i den stunden som jag började andas på riktigt igen efter alla mardrömssenarium jag fantiserat ihop sen kvällen innan). Det var jättemysigt, först satt vi inne i båten och fikade och sen gick vi ut och satte oss. Vi hade tur att vädret var fint idag, det var inte förrän på väg tillbaka till Queenstown som det började bli lite molnigt. Vi hade en guide på båten som var rolig och berättade massor om allt omkring oss medan vi kryssade förbi miljondollarsvillor och berg. Vattnet såg magiskt ut, det är fullt av alger just nu så det är helt grönturkost ut. Jag ville nästan ta mig ett dopp innan guiden började berätta om något i stil med människoätande ålar.. Efter 1,5 timmas båtåkande kom vi tillbaka till hamnen igen, i lagom tid då jag började må rätt dåligt. Men mysigt var det! Han är allt bra gosig, den där latinosnubben.

Tengo el novio mas guapo o que?