Josefin Moberg

HEJ!

Här är jag, jag lever. Jag vet att jag har varit borta en lång tid nu, både på blogg, mail och alla andra sociala medier och jag ber så hemskt mycket om ursäkt. Jag skäms över hur dåligt jag betett mig och jag kan inte säga förlåt tillräckligt många gånger.

Allt har inte varit så lätt sen jag kom till Queenstown. Jag har stött på många utmaningar som jag försökt tackla men det har varit rätt hårt. Först av allt att komma till en ny plats, ett nytt land, med ett annat språk och människor jag aldrig tidigare träffat, att i princip precis gått ur skolan och trätt in i vuxenvärlden som bär med sig mycket ansvar. Helt ensam utan mina bästa vänner och familj. Att sen också behöva överkomma och utvecklas när man dessutom är i en relation och har en annan person att tänka på, det är inte det enklaste heller. Det tillåter en inte att tänka så själviskt som man faktiskt borde göra. Jag kom väl kanske inte hit med de bästa förutsättningarna - helt utan erfarenhet och rätt oförberedd på alla utmaningar jag skulle möta. Under detta halvåret har jag känt mig som en vilsen tonåring igen och frågat mig själv 'vem är jag?', 'vad vill jag få ut av livet?', 'är detta verkligen vad jag vill?'. Jag har känt mig väldigt ensam och förvirrad och haft för mycket i huvudet för att faktiskt njuta var jag är för stunden. Jag har mått dåligt och gått miste om saker bara för att hjärnan snurrat på helvarv och har därför inte riktigt lyckats komma i ordning med livet här i Nya Zeeland.
Jag hatar att behöva erkänna det, men en av mina största funderingar har rört sig om min och Lukas relation. Egentligen tror jag att man ska vara singel när man börjar att resa, man ska bara ha sig själv att tänka på och inte behöva oroa sig om relationsrelaterade grejer. Sen att detta är början på mitt resande och slutet på hans, det gör en rätt stor skillnad i våra synsätt på hur vårat liv tillsammans ska se ut. Gör ålderskillnaden att vi egentligen slösar varandras tid, när vi i slutändan kanske vill helt olika saker? Just för att jag haft svårt att komma in i vardagen här har lett till att jag tänkt, fan, varför kom jag hit för hans skull för? Men ärligt talat, när jag tänker efter lite. Det som avgjorde att jag valde att komma hit var för att jag bestämde att det var för min skull. Att det var för att jag själv ville. Och så är det faktiskt. Jag vill vara här. Jag vill försöka ta vara på tiden jag har och komma ihåg att jag lyckats ta mig ända till andra sidan jordklotet. Det finns ingen annanstans jag hellre vill vara just nu, och Lukas är inte i en situation nu där han egentligen skulle gifta sig och skaffa barn. Just nu är jag lycklig här med honom, och han lycklig här med mig. Kommer det en dag när jag känner för att dra till Australien och bli hippie och han känner för att köpa hus och bilda familj, då får vi handskas med det då. Nu är vi kära och vill vara tillsammans, så därför tycker jag inte att vi slösar vår tid.

Jag vill bara berätta jättekort om innehållet av den senaste tiden här borta. Vi gjorde slut för drygt en månad sen. Det var jäkligt hårt. Vi hade redan så mycket annat negativt som cirkulerade om oss och detta tog nästan kol på mig. Värst av allt var att det är jag som bär mest, om nästan inte all, skuld till vad som hände. Jag hade ingen att vända mig till, nästan alla jag känner är Lukas vänner och tog givetvis "hans sida" och jag förvandlades därför till en skugga som ingen verkade se. Jag har nog aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv och jag kunde knappt äta under en vecka. Trots allt detta var jag tvungen att varje dag gå till mitt jobb som jag avskyr, och var tvungen att jobba dessa skift under tiden som jag försökte hålla tillbaka alla känslor och stressade med att försöka hitta ett nytt hem eller komma upp med en plan för att kunna ta mig härifrån. Jag kunde inte vända mig till någon. Jag kunde inte med att höra av mig till någon där hemma, dels för att jag inte ville oroa er eller berätta om det när jag väl lyckades tänka på annat, men mest av allt för att det hade känts så himla jobbigt att ha er så långt borta när jag egentligen behövde er som mest och ville ha er nära. (Nu blev det inte så kortfattat som jag hade tänkt, det är bara så skönt att skriva av sig lite och jag känner att jag är skyldig er en förklaring).

Skit åt sido och jag hoppar över detaljer. Allt har löst sig mellan oss, och trots att det negativa fortfarande hänger över oss lite så står vi här tillsammans igen och blickar framåt. Det bästa som hänt under denna tuffa perioden är att vi äntligen har flyttat ifrån knark-hippie-kollektivet och jag tror att det är ett stort steg mot det ljusare. Vi bor nu tillsammans med ett annat seriöst par i en stor och fantastisk lägenhet, jag tänkte berätta lite mer om detta när jag får tid. Ikväll är jag ledig och ska spendera kvällen med feel-good-saker, så som att bara ligga här i sängen och skriva till er, kolla på serier och lägga in lite bilder från kameran. Och fixa till i rummet lite. Jag har fortfarande inte lyckats packa upp helt än, vi har bott här i tre eller fyra nätter nu så allt är fortfarande lite i oordning. Så jag tror det får stå överst på listan över saker att göra ikväll. Eller tja, efter 'må bra', 'mysa' och 'skämma bort mig själv'.

Jag hoppas verkligen att allt är bra med er där hemma. Nu är det fredag morgon hos er och jag kommer finnas vid datorn för åtminstone ett par timmar till (om jag inte lyckas somna, börjar bli lite för bekvämt här i sängen), ifall ni har lust att pratas lite någonstans. Nu känner jag att jag kanske skrivit lite för långt och invecklat men jag orkar inte bry mig om det nu. Ni har ingenting att oroa er över, jag mår bra. Nu när jag ligger här i vårat mysiga rum känns det som att livet börjar gå mot det ljusare. Jag är positiv.

Jag älskar och saknar er allihopa

Puss

Hej alla kära! Det har varit väldigt mycket som hänt det senaste, allt för mycket för att hinna till att sitta framför datorn. Tyvärr är det inga roligheter som pågått utan det har varit mycket skit istället. Kanske att jag berättar för er någon gång framöver, kanske inte. Troligtvis inte. Vissa saker ska bara glömmas bort och aldrig dras upp igen. Hur som, nu är det dags att blicka framåt och börja på ny kula. Jag och Lukas är fast bestämda på att styra upp våra liv och första steget blir till att ta tag i lägenhetsletandet på allvar. Vi känner att vi fått nog av kollektivslivet, vi har varit tillsammans länge nog för att skaffa något eget. Jag vet inte hur länge till jag klarar av att vakna mitt i natten av att våra håriga och dreadsbeklädda sambos ska väcka oss med trummande och övriga hippiefasoner. Jag bryr mig inte om att universums energier kallar, låt mig bara sova nu, snälla.
Förutom allt negativt som pågått så har våren äntligen gjort entré och jag har flera gånger strosat runt på stan i bara klänning. Gatorna är fyllda med bleka ben som pinnar omkring och uteserveringarna fylls snabbt på förmiddagen av entusiastiska dagsdrickare. Trots att jag längtat och tjatat om sommaren så känner jag mig absolut inte redo nu när den väl är på ingång. Jag gillar inte att visa naken hud, och efter ett helt år av vinter känner jag mig vitare och plufsigare än någonsin. Nu är det dags att stirra demonerna som bor i mitt huvud rakt i ögonen och säga "fuck you, ni ska inte få förstöra mitt liv längre". Och så ska jag ta på mig de där shortsen och låta låren dallra i takt till mina bestämda demon-orädda steg ner för gatan. Livet är för kort för annat.